Det fanns dagar då jag klagade på allt, jag tyckte att allt omkring mig är dret rent ut sagt. Jag uppskattade inte mitt liv, jag uppskattade inte mig själv. Jag kunde gå runt och tänka, varför händer allt mig, varför drabbas jag fast jag inte gör någon något. Jag klarar inte av att såra människor, jag vet hur det känns att bli sårad så jag undviker gärna att såra. Jag tror på ödet, jag tror att allt som händer händer utav någon anledning. Men flera gånger har jag frågat upp mot skyn om han glömt mig, om Gud har mig gömd i ett hörn och ignorerar mig, och ja, jag tror på Gud, jag tror på att det finns någon där, någon man alltid kan lita på. Jag tyckte att han struntade i mig, han ville att jag skulle göra allt på egen hand, vilket jag har gjort. Folk dömer hit och dit och jag börjar bli så himla trött på det, förr var jag också dömande, jag säger inget annat. Men jag dömde inne i mig själv, jag tänkte väldigt mycket om allt och inget. Men idag är det annorlunda! Jag förstår mig inte på hur människor kan bry sig så himla mycket om andras liv så mycket, hur kan det vara så intressant? Har det blivit ett intresse bland ungdomar? De behöver inte ens känna personen den pratar om, bara man har något intressant att säga så man får uppmärksamhet, får folk intresserade. Många som dömt mig vet ingenting, många sprider salska saker, jag uppskattar dem som frågar mig om vissa saker är sant eller inte. Jag är en ärlig person och jag vill alla väl, men ibland kan det vara svårt, svårt att vara stark, men jag har alltid försökt, kommer alltid göra.

Jag har kämat för att räcka till, jag har kämpat på alla plan igenom hela mitt liv, jag har kämpat så händerna brinner, så fötterna kokar. Många vet inte det, många förstår inte, för att jag inte visar det. Jag är inte ute efter att berätta hela min livshisoria, jag är inte ute efter en klapp på ryggen. Jag har fått gå igenom hiner, jag har blivit förödmjukad, jag har blivit sårad, jag har blivit trampad på, jag har blivit orättvist behandlad, jag har blivit oförstådd. Jag kämpar varje dag, varje timme, varje minut och jag ger mig aldrig.

Idag tackar jag Gud för att han lät mig vandra själv, att han lät mig klara mig på egen hand. För jag har blivit så himla stark och säker i mig själv. Jag vet vem jag är och jag står med båda fötterna stadigt på jorden, jag vet vilka som är äkta, jag vet vilka som inte är det. Jag vet personer som jag skulle vilja krama om nu efter allt som hänt, men gör det inte, bara för att jag har gått vidare behöver inte andra ha gjort det, det har jag förståelse för. jag är inte längre ilsken, jag är inte frustrerad och jag är inte besvkiken, jag är ingenting. Vattnet forsade över bägaren och ramlade, i samma klang ramlade jag. Men nu har jag ställt mig upp igen och vet precis hur mycket jag klarar utav, hur jag ska hantera olika situationer, hur jag ska vara, vara mig själv. 

Jag har så mycket att tacka för, trots allt som hänt så har jag det jävligt bra, jag har människor som ser upp till min ork, att jag aldrig gett upp. Andra tar efter och det gör mig så himla stark, alla dåliga saker jag hört och sett överväger allt bra, jag är inte längre som jag var innan. Jag har kommut underfund med mig själv och har lärt mig att förlåta. Jag ger aldrig upp, jag kommer aldrig någonsin ge upp. För mitt liv egentligen så himla bra, jag har så mycket att tacka för, jag har människor runt omkring mig som är helt fantastiska människor. fter allt som hänt är alla bitar på plats, alla runt omkring mig gör mig glad, de strålar det positiva i livet. Jag älskar att jag träffade dem allihop, jag älskar det.

Senast igår kom någon fram till mig i affären, en tjej kom fram när jag sprungit, jag var röd och blöt i ansiktet, jag luktade äckligt. Jag stod i träningskläder och skulle välja om jag skulle ta en röd eller grön mjölk, om man ska vara exakt. Så kommer hon fram till mig och säger " vad fin du är, jag ville bara säga det". Jag blev rörd samt chockad, minns inte ens vad jag svarade, men jag blev så himla glad. Tänk om alla var som henne, att man ger snälla kommentarer och lyfter upp det positiva i andra istället för att rikta in sig på allt negativt. Gud alltså, den tjejen borde få guld. Jag är så nöjd över mitt liv, jag kan inte säga att jag har haft tur. Utan jag har hämpat, kämpat för mig själv, för min egna skull. Jag har varit med om väldigt mycket som få personer vet, de få personerna som vet det, de är de som står mig närmast och inte lämnar mig. De som inte vet någonting, det tror ofta att de vet mest, att jag är på det sättet, att jag sagt si och så, men de vet egentligen ingenting. Som sagt, jag är så himla nöjd med allt. Alla har svackor, men jag har lärt mig att acceptera det och leva med det.